I lördags landade kroppen med en duns o allt svämmade över. Rädslor tog överhand för ett tag o välde ut. Den gångna veckan kändes överväldigande, besvikelser och känslan att känna mig missförstådd, vägrar använda ordet UFO men nära till hands, bubblade upp till ytan o tårarna forsade.

Så där mycket så att i söndagsmorses vaknade jag med sprängande huvudvärk o ögonen kändes som svullna klot inuti huvudet. Kände mig känslig o sårbar.

Det får man lov att göra! Även jag. För livet är inte bara en dans på rosor, ibland sticks det. 

Idag känns det bättre. Inte uppe på toppen än, men klättringen tillbaka har börjat. När botten nås så kommer livsinsikterna. Mina bottnar är inte många och de är inte långa, men de finns. Och jag låter dem finnas, låter tårarna o känslorna välla över. För även om det gör ont o lyckan känns långt borta så vet jag att det vänder, det är inte farligt att va där nere o vända.

Kärlek!

Carina Månsson / Mångsysslande entreprenör / Ystad