Livet snurrar just nu. Med humöret. Och livet.

En nära anhörig som är svårt sjuk. Dödligheten kommer smygandes o påminner om sin existens. Låter underligt o ta det på rätt sätt, men när vår hund dog 1:e mars i fjol  så var det en fullständig schock för mig. Hon var ju odödlig o skulle leva för alltid?! Utan förvarning tog hon sina sista andetag inför oss en tisdagsmorgon. När insikten kom, hon klarar sig inte, hon är på väg bort, då brast världen för mig. Att gråta o sörja en hund så mycket, det borde inte va möjligt!

Har varit förskonad för dödligheten i många år. Min morfar som jag stod väldigt nära dog för snart 20 år sedan, men det kändes OK, han har jag fortfarande kontakt med o han hälsar på när jag behöver honom som mest.

Nu är en nära anhörig på väg. Och hela familjen blir villrådig. Hur ska vi hantera detta? Och jag som alltid varit orädd o odödlig vet inte vad jag ska tänka, känna eller tro.

Jag har redan dragit ner på tempot, rejält, jag jobbar inte gratis längre. Lik förbaskat är det tokhögt tempo. Jag går en utbildning och har 2 till inplanerade i vår. Har ju inga begränsningar så det är väl bara att köra på?! 😉 Skillnaden är att just nu har jag svårt att hantera tempot. Jag har byggt upp en inre stress som inte vill ge med sig. Inte skadlig på något vis o lugn, jag vet hur man öppnar dörrar så någon vägg lär jag inte ramma. En inre stress som påverkar humöret! Eller så känner jag in andras känslor o det blir ett virrvarr.

Vad händer i universum?! Jag tror det är det familjen går genom just nu som speglar sig i allt. Att stå så nära maken o känna hans sorg, beslutsamhet, oro, rädslor och en otrolig struktur är tufft. O jag känner mig som anhörig, inte till svärmor som är sjuk utan till maken. Och som anhörig är man inte sjuk. Som anhörig ska man finnas där o vara ett stöd. Eller?! Anhörig till en anhörig…

Jag fortsätter iaf göra en sak i taget o parallellt känna mig otillräcklig. Jag kan iaf göra något bra, och jobba, det är jag bra på!

/ virrvarret Carina, the one and only