Funderat en hel del på dagens ungdomar. Både jobbat med dem och har 3 tonåringar i huset, de 2 största blir 18 i år, lilla 14. Skolsystemet. Livet. Hur formas vi?

Är det rätt att vi begär så mycket av dem som vi gör idag? Gillar målstyrningstänket i skolorna, haft / har våra barn på Kunskapsskolan där de fått jobba med mycket eget tänk och eget ansvar. Gillar det. Men helt ärligt. När jag gick i skolan ”ballade” jag ur en del 7:an, 8:an, 1.an och 2:an gymnasiet. Var hyfsat obstinat, passade inte in i skolsystemet och tonårslivet, var rebellisk. Mina föräldrar tröttnade på mina utbrott o all kallabalik tills jag var 16 och sa, vi släpper taget nu, gör som du vill.

Jag skärpte ju till mig i 9:an och 3:an så fick OK betyg, inte lysande på något vis men OK. Hade aldrig ambitioner att läsa vidare. Såg skolan som ett fängelse. Har än idag svårt med att sitta ”bio / skolsittning” på en föreläsning och känner mig fångad, behöver sitta nära utgångar så jag lätt kan gå ut. Styra själv när och var jag ska vara. 

Kände aldrig att jag passade in eller blev förstådd som tonåring. Det är då man prövar sig fram. På gott och ont.

Växte upp i Ystad, en småstad, och lämnade när jag var 20 och sa aldrig mer. Ystad representerade i många år en kvävande känsla och en känsla av att jag var ett UFO. Och då hade jag gott om vänner, var så kallat poppis i skolan. Men passade inte in. I alla år jag bott på andra ställen har den känslan aldrig funnits. Lund, Malmö, Frankrike, Tyskland och Harlösa var befriande att bo i. Jag kunde vara den jag var / är.

Carina Månsson / Mångsysslande entreprenör