Efter skilsmässan för 10 år sedan träffade jag efter ett halvår min ungdomskärlek igen. Vi hade en tid ihop i ungdomen under 2,5 år och var förlovade (hemligt, min pappa visste aldrig det ;)), fick kontakt igen och det var en självklarhet att vi skulle fortsätta där vi slutade. Ett förhållande med ups and downs, utmaningar och väldigt mycket kärlek. Det är kanske alla utmaningar som stärker?!

Oavsett. Vi bodde 3 år i Harlösa och insåg att vi behövde flytta närmre Malmö eller Ystad där våra barn gick i skolan och vi körde som vettvillingar varannan vecka. Mitt löfte om att aldrig återvända till Ystad var tufft att bryta. Det tog 6 månader och jag gick genom ett mindre helvete. Alla gamla känslor som vällde upp. Varför jag lämnat. Hur jag fått trycka tillbaka den jag varit och hur det gav uttryck.

Insåg att jag är gammal nog att välja själv, klok och stark nog att göra det också. Så bit för bit närmade vi oss Ystad. Tittade o hus utanför först, så jag slapp möta de värsta demonerna, men kände till slut att rent praktiskt var det nog lättast att bo i centrala Ystad. Vi hittade ett hus, flyttade. Jag pendlade till Malmö första året. Som en invänjning… Släppte sen uppdrag efter hand i Malmö för att satsa på Ystad. Gav järnet och minglade och nätverkade loss. Mitt invanda sätt att bygga nätverk, lära känna folk, marknadsföra mitt personliga varumärke och därmed det jag gör.

Det har gett resultat. Jag känner mycket folk idag och de känner mig. Och 90 % av tiden funkar jag bra i Ystad. Har valt de jag vill ha omkring mig och behöver för att fortsätta utveckla och göra det jag faktiskt är här på jorden för att göra.

Ändå… ibland… så förklarar jag för min man att första chansen, så flyttar jag. Kvävs inte längre, för jag gör det jag vill och känner i magen är rätt, men blir så infernaliskt ledsen och arg. Så där barnsligt mycket.

Du kan läsa mer om det imorgon! 😉

Carina Månsson / Mångsysslande entreprenör